När jag fattade att han hade suttit hemma och skurit ur delarna för hand för att sälja på stranden för en spottstyver kände jag sorg, skam och vrede på en gång. Men också en slags milt jublande glädje över människans oändliga potential.
Det handlar om en mojäng på en tråd som snurrar i vinden och tvärsäkert höjer sig upp till skyarna. Har alltid tyckt att drakar och såna vinddrivna grejer är kul. — Ska vi inte köpa en sån där till barnbarnen? ropade B. Vi fick springa ikapp honom för han hade redan gått förbi vårt parasoll. När vi kom ifatt så verkade han först inte förstå att vi ville köpa. När vi gjort klart att vi ville ha två snurrdrakar tog han hem en från sin plats uppe i luften. Sedan visade han med gester att den måste demonteras och gjorde det. Demonterade alltså. Sen skulle han visa att den gick att montera tillbaka. Händerna arbetade på ett sätt som gjorde det självklart att det var samma händer som tillverkat och målat delarna. Tråden var fäst med en knop som drogs åt kring en liten spik vars huvud var nog för att hålla tråden på plats.
Det var den första. Vi ville ha två. Han hade en sliten pappkartong med delar. En begagnad (tror jag) glasspinne blev det handtag man höll i när snurrdraken kommit upp till sin rätta höjd. Han ville visa att delarna han tagit upp ur kartongen verkligen fungerade. Montering och demonstration av hur detta går till skedde, lift off för hela linan, nedtagning, demontering och till slut delarna i en tunn plastpåse tillsammans med den första. Jag trodde jag hade hört 40 real, ca 50 kr för båda men nej, det kostade 10 real per snurrdrake, dvs 25 kr. Det var då tårarna ville komma fram. Men det fick dom inte, för inte fan kan man stå och gråta på praian bara så där.
Dödsvarning i bloggar på att köra bil i Brasilien var nog för att få mig att avstå från hyrbil i över två veckor. Uber-körningar i framsätet gjorde att vi trots allt hyrde en bil. Efter ett 20-tal mil så kan jag konstatera att trafiken är som jag uppfattar mönstret för hur människor rör sig med andra här. Det är helt enkelt avspänt. Vän av ordning och kolerisk läggning passar nog bäst på Essingleden. Här är det upp till sju filer i bredd och stora system som det anstår en 3-miljonersstad. Man jazzar rätt friskt mellan filerna och visar för det mesta med blinkers sin avsikt. När en bil svänger in i luckan framför min bil är det inte många decimeter till plåten. Men takten är så lugn att man inte bryr sig. Hinner se i tid. Hittills har tutningarna, som är sällsynta, varit mer för att varsla om att "här kommer jag" än att säga "hur fan kör du!".
I närheten av stan på de stora motorvägarna verkar folk hålla sig till hastighetgränserna eller så går det långsammare. Ute på vischan är det 80 och så snabbt omslag till 60 och lika snabbt till 40 men de flesta håller 80. Vid övergångsställena väntar man tills det inte finns några bilar.
Målet i dag var ett reservat för atlantregnsskog som heter Sapiranga. Inget på nätet som gav info om när var hur så vi åkte dit. När vi kom fram till ett enkelt gult hus och en vändplan stod där en liten ung man och log vänligt mot oss. Guide? Språk i vanlig mening var bara att glömma. Enstaka ord och gester fick ta över. Han hoppade in i bilen och så körde vi på skumpig väg ytterligare några hundra meter. Sen gick vi in i regnskogen. Han stannade och visade oss regnskogsgrejer. En fallfrukt som smakade väldigt gott. En slags kåda som luktade himmelskt. Vild ananas. Termitbon uppe i trädstammarna. Såna gejer. Kom fram till en liten sjö där vi kunde bada om vi ville. Inte då.
Sen kom en tirad om att det var farligt att fortsätta stigen. Inte för att det fanns farliga djur men farliga människor. Här var det OK för det fanns polisskydd. Så vi gick tillbaka en annan väg och träffade polisen som till skillnad från vår snälla guide var lång och ståtlig.
Nu skulle vi vidare med bilen. B började bli orolig. Vi vet ju inte vem han är, vad han säger och vad han har för avsikter och plan med oss. Vi gick på vibbarna från guiden och dom var hel-cool. Mera skump genom djungeln. Tills vi kom till en parkering och gick ned till en restaurang som låg vid en annan sjö. Vi var hungriga och det visade sig att kocken var italienare och kunde engelska. Bingo! Han förslog bruschetta och en grillad ostmassa med tomat bruten med en liten skål med sockerrörssirap. Urgott. Till det isig fruktjuice. Stackars guiden ville inget ha men fick ett glas juice. På väg upp mot bilen var frågan om vi skulle avbryta eftersom vi inte visste vad han hade för plan. Eller vad det hela skulle kosta. Tänk om vi inte hade tillräckligt med cash.
Skumpväg, asfalt, motorväg och pang så var vi tillbaka där vi började. Vad skulle det kosta? Han gestikulerade och sa saker på brasilianska och tog till slut fram ett papper med ett pris: 70 real, dvs 175 kr. Vi gav en 100-lapp och markerade keep the change, please. Här bor jag, sa han och pekade på det lilla gula huset. Sen var det stumma omfamningar för han hade inte räknat med dricks.